En kyrka för hela livet

Vi söker samtalsledare för gruppsamtal om oron över vår samtid!

Ansgarskyrkans Vokalensemble söker sångare!

Några av Ansgarskyrkans mötesplatser

• Lunchkonsert Tisdag 5/5, & 12/5 kl. 13.30
• Café Ansgar Mån-Tor 10-16, Fre 10-15 & Lör 11-14
• Återbruket Tis 15-18 och Lör 11-14
• Ung torsdag Torsdagar 18.30-21:00
• Språkcafé Lördagar 10-12
• Stilla stund – andakt Mån-Fre 11-11.30

Är du intresserad att vara volontär hos oss? Här kan du läsa mer om olika uppdrag och hur du anmäler dig

För att kunna välja frihet måste man veta vad frihet är?

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre publicerade 1943 (mitt under brinnande världskrig) sitt monumental verk Varat och intet. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Sartres bok på dryga 600 sidor både är en mycket invecklad, komplex filosofisk text och samtidigt mycket dyster. Titeln beskriver ett val mellan att vara och inte. Vi är inte av oss själva fria menar Sartre, utan människan måste hela tiden välja sin frihet. För Sartre är frihet ett dystert öde som beror på människans kapacitet, han konstaterar: We are condemned to freedom. Ibland beskrivs denna syn på frihet som voluntarism. Vi måste skapa friheten på egen hand och kräver rätten att vara fria oberoende av andra. Vi talar till varandra i termer av ”Ingen ska tala om vem jag är och vad jag ska göra”, ”var dig själv”, ”känn vad känner själv”, ”Det är bara du själv som vet vad sanningen är”. Jag har efter 27 år i själavårdsstolen aldrig mött en människa som i praktiken blivit fri på detta sätt. Anledningen är att vi är beroende av andra för att alls kunna bli de vi är. Det finns inte bara en frihet från andra, utan det måste finnas en frihet till varandra, ett sammanhang. William T Cavanaugh skriver, Gränslös frihet, bottenlös ensamhet. Den oreflekterade övertron på friheten, övergår lätt i ensamhet.

I Nya testamentet finns det en text som handlar om en krokryggig kvinna. Det berättas att hon varit det i 18 år. Berättelsen om henne i Matteus 7 handlar om olika former av ofrihet. Innan evangelisten beskriver vad frihet är, så ringas det in vari ofriheten finns. Såklart finns det en yttre ofrihet. Att vara krokryggig är ett socialt stigma som leder till ett på förhand givet utanförskap, särskilt vid denna tid. Men texten berättar också att kvinnans verkliga fångenskap finns i det inre livet. Hon kan inte i frihet välja bort den ofriheten. Det behövs någon utifrån som befriar hennes från hennes inre fångenskap. Denna befrielse sker när hon möter Jesus. Det är kanske symptomatiskt att Jesus botar henne på sabbaten för att också visa hur fri han är från de mänskligt egen konstruerade regler och lagar som en andlig elit formulerat. Jesus visar att han står över dessa och att det finns en verklighet som är långt större än sabbatens bud. I det ögonblicket manifesteras en större verklighet, som är verkligheten själv och i den behöver inte den ”krokryggiga kvinnan” förminska sig själv. Hon förs in i en större verklighet.
Denna verklighet har ett namn, en verklighet och i kyrkoåret heter temat: Friheten i Kristus. Därför säger vi också att vi har ”Uppstått i Kristus”. Vårt sammanhang, vår identitet är inkorporerad i något större än det vi kan se och ta på som gör att vi kan ske på oss själva utan att förminska oss. Därför har Jesus mandat att säga till kvinnan: Räta på dig! Jag tror att det som händer är att denna kvinna, sedd genom Guds blick, vinner en annan inre frihet som handlar om att bli den man är i Guds ögon. Robert Krauss har skrivit, ”Det djävulen mest av allt vill är inte att kasta människor i helvetet, utan att du ska känna dig sämre än du är”. Enligt kristen tro kan en människa bara bli till i sin frihet genom att möta någon som själv är fri och det är Gud. Inte människors blickar, åsikter och bedömningar om oss, utan Guds blick på oss som Guds unika och älskade skapelser. Det är om man så vill, inte bara vi som väljer friheten, utan det finns en frihet som väljer oss.

Det är kanske denna insikt den danske filosofen Sören Kierkegaard har – trots att hela hans filosofi handlar subjektivismen, individens primat och den subjektiva innerligheten, så skriver han till sist: Nu ska jag med Guds hjälp bli mig själv

Guds rika välsignelse!
Pastor Ulf Bergsviker 

Följ med i Rune Forsbecks Ett år med Paulus

Ansgarskyrkan – en bildberättelse

av Michael Ringvall och Lennart Molin med stöd av Ansgarskyrkans kulturkommitté