En kyrka för hela livet

Vi söker samtalsledare för gruppsamtal om oron över vår samtid!

Ansgarskyrkans Vokalensemble söker sångare!

Några av Ansgarskyrkans mötesplatser

• Lunchkonsert Tisdag 5/5, & 12/5 kl. 13.30
• Café Ansgar Mån-Tor 10-16, Fre 10-15 & Lör 11-14
• Återbruket Tis 15-18 och Lör 11-14
• Ung torsdag Torsdagar 18.30-21:00
• Språkcafé Lördagar 10-12
• Stilla stund – andakt Mån-Fre 11-11.30

Är du intresserad att vara volontär hos oss? Här kan du läsa mer om olika uppdrag och hur du anmäler dig

Avsked

I den japansk regisserade filmen Avsked förlorar cellisten Daigo Kobayashi sitt arbete i en orkester och flyttar tillbaka till sin hemstad. Han börjar arbeta på en liten firma som utför nōkan (”kistläggning”), en äldre japansk tradition där man rituellt klär och förbereder en död och sedan lägger i kistan. Daigo vill inte berätta det för sin fru eftersom kistläggning anses tabu i Japan. Men hon upptäcker det och lämnar honom. Efter några månader återkommer hon och berättar att hon är gravid och förväntar sig att han ska sluta jobba med kistläggning men det vill han inte göra. Lite senare i filmen avlider en nära väns mor och Daigo blir den som tar hand om hennes kvarlevor inför sin vän och sin hustru. Det visar sig att det ”hantverk” Daigo utför som kistläggare blir en så vacker ceremoni att de får förståelse för hans arbete.

Filmen kastar ett intressant ljus över något som för många är det smärtsammaste som finns, nämligen avsked. Filmen visar på avskedets många bottnar. Daigo, huvudpersonen, blir avskedad, hans fru tar avsked av honom för att han arbetar med något som kulturellt gjort avsked till ett tabu. Men filmen gestaltar också att avsked alltid innebär att något nytt tar tomrummets plats. Det är till och med så att avsked gör att frun tar avsked från sitt avsked från Daigo och återvänder.

Avsked är något djupt mänskligt, ett villkor för att vara människa. Det är både smärtsamt och vackert och utgör en naturlig del av livets gång.

I Johannesevangeliets kapitel 13-17 finns ett känt avskedstal som Jesus håller till sina lärjungar när det är dags att lämna honom. Vi hör texterna precis innan Jesu himmelsfärd. Men kontexten för avskedstalet är när Jesus ska lämna lärjungarna för att dö. I båda fallen handlar det om avsked. Och det är mycket smärtsamt, förvirrande och nästan overkligt för lärjungarna. Vi kan säkert alla känna igen oss i den omstörtande känslan det kan vara att bli lämnad eller att något lämnar oss. Vi kan också känna igen oss i känslan att lämna. Det som både kan leda till skuld och dåligt samvete.

Men Jesus visar på ett annat skäl till avsked. Jesus lämnar inte för att lämna lärjungarna, utan han lämnar dem för att de ska kunna bli självständiga. Att Jesus lämnar dem är med andra ord ett myndigförklarande, snarare än något han bara gör för sin egen skull. Det tar tid för lärjungarna att se Jesu intention, de är liksom dränkta i sorg och förvirring och allt de ser är övergivenhet. Jag tror att Jesus vet om detta, och han ger dem tid. Han umgås med dem, han talar med dem, han är med dem tills de kan se att avskedet handlar om att ge dem mandat, att de ska lita på det som de lärt sig och en dag, göra det Jesus gjort och till och med bättre. Du som är förälder känner säkert igen detta – att en dag måsta du lämna ditt barn till att klara sig själv – om det inte sker förblir barnet bundet till dig på ett sätt som hämmar barnets växt och att bli sig själv. Samma sak är det för mig som själavårdare och terapeut, målet med samtalen är ju inte att vi ska få en relation där konfidenten blir beroende av mig för att kunna leva, utan snarare är målet att en dag ska konfidenten klara sig utan mig. Samma sak med läraren som måste lämna sin elev så att eleven kan tillägna sig det hen lärt sig och göra det till sin unika kunskap. Det är också en viktig dimension av avsked. Att lämna för att något nytt ska framträda.

Ja just det. En sak skickar Jesus med lärjungarna. Efter ett långt avskedstal så slutar det med ett en enda budskap, nämligen, Älska varandra!

Guds rika välsignelse!

Pastor Ulf Bergsviker

Följ med i Rune Forsbecks Ett år med Paulus

Ansgarskyrkan – en bildberättelse

av Michael Ringvall och Lennart Molin med stöd av Ansgarskyrkans kulturkommitté